Okej - världens vanligaste ord
Jag läste nånstans att världens vanligaste ord är okej eller OK. Det är kanske inte så konstigt eftersom de flesta förstår vad det betyder. Även om man talar olika språk.
Här hemma är det lite annorlunda. Det mest vanliga ordet är OJSAN. Alla vet vad det betyder. Alla vet också vad det innebär; nu har hon ställt till det igen!
OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!!
OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!!
OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!!
OJSAN!! OJSAN!! OJSAN!!! OJSAN!!!
OJSAN!!! OJSAN!!! OJSAN!!!
OJSAN!!! OJSAN!!! OJSAN!!!
Stålbad
Uttrycket stålbad ger en tydlig bild av hur plågsamt något kan vara. Oftast syftar ordet på en process eller omställning.
Men ett stålbad kan också verka stärkande - rent bokstavligt. Det var i alla fall så man tänkte sig när 1800-talets kurorter bjöd in gästerna till ett stålbad. Det var ett bad som bland annat bestod av järnsalter.
Just nu genomgår jag själv ett stålbad, rent mentalt och emotionellt, men också praktiskt och fysiskt. Det snurrar lite för fort emellanåt men jag är övertygad om att det föds något gott ur det hela och att jag är på väg. Det är tydligt.
Det känns förstås inte riktigt som om jag kan precisera eller berätta särskilt ingående vad det handlar om eller hur det känns inuti. Det är mycket.
Jag skulle vilja berätta, jag skulle vilja veta själv vad allt det här innebär. Men för mig har det alltid funkat bäst att bara flyta med, ta till sig alla intryck, all den hjälp man får och försöka bearbeta bitarna allteftersom. Det kräver kraft.
För omgivningen ter jag mig nog lite spattig och det är inte lätt att hänga med i en karusell som först snurrar till höger och plötsligt vrider till vänster. Det sker snabbt.
Jag har lullat runt så länge i min värld att det känns lite som en pånyttfödelse att börja se livet för vad det verkligen är. Det går inte en dag utan nya AHA-upplevelser. Det väller fram.
Så tack alla ni, som befinner sig i min vardagliga närhet och får hjulen att snurra och tänder ljuset när det varit mörkt alldeles för länge. Jag skriver inga namn. Men om ni vet vem jag är så vet ni ändå……
*Boendestödjarna, som inte bara stödjer utan också bär och delar med sig av sina erfarenheter när det gäller hem och familjeliv. Herregud, en vecka utan er skulle vara som en vecka utan kaffe!
*Arbetsterapeuten 1 och 2 som inte ger sig förrän jag är nöjd. Ni som inte känner till det ska veta att jag är extremt kritisk . Men det är tydligen bra att vara det, för annars funkar inte hjälpmedlen som de ska. Det ger mig hopp om att inte bara hitta en struktur utan även bibehålla den. Yes!
*Kuratorn som lärde mig hur kärlek och ekonomi går ihop.
*Kbt-terapeuten som vrider det negativa till något positivt och ger mig tankeläxor värre än en 10-poängstenta.
*Min läkare som inspirerar minst lika mycket som hon plåstrar om.
*Min kontaktperson som verkligen blivit en vän.
*Åsse var det ju utredningsteamet(pre-boendestöd) och han som fixade min kontaktperson och hon som håller i alla trådarna. Sen får jag ju inte glömma alla de andra på adhd-mottagningen, som jag inte har regelbunden kontakt med, men som ändå betyder mycket genom sitt bemötande.
Jag krigar på egen hand för att övervinna mina hinder , men vet också att ni krigar med mig. Det är det som känns så himla bra! Ni ska ha medaljer allihop, för ert engagemang och er uthållighet. Varsin Medal of Honor:
It is bestowed on a member …..who distinguishes himself/herself …conspicuously by gallantry and intrepidity at the risk of his life above and beyond the call of duty ………
