Frk F

Hos WitchBitch hittade jag ett kuligt Personlighetstest. Witchbitch är förresten en damptant hon också. Det gör det hela ännu kuligare.

The Ultimate Personality Test - Tickle Personality Tests > Results

http://web.tickle.com/personality/result.jsp

Skärmurklipp gjort: 2008-05-08; 22:35

Idag var jag hos min läkare. Jag fick ett uppdrag och uppföljning sker om 30 dagar. Då ska  jag

1. Ha kastat alla mina 250 pincetter

2. Inte längre ha lust att leta efter hårstrå och dra ut dem oavsett om de befinner sig en centimeter över eller under hudytan.

3. Ha solat måttligt för att huden ska förstärkas och bli tjockare. Och jag som gillar mitt bleka tryne!!!

4. Ha använt anvisade preparat för att lugna och läka huden.

5. Uppvisa läkta ben, även om de förmodligen inte kan vara helt läkta, men så gott det går på tre veckor.

PUH!!!

Detta är en utmaning utan like. Det är svårt att förstå för den som inte är insatt. Men nu behöver jag mer pepping än någonsin. Helvete…..jag börjar med att slänga pincetterna NUUUUUUU!

TBX

Hjälp…Hjälp…Hjälp!!!! Måste hitta nåt som kan ersätta de där sigalsubstanserna. Jogging, boxning, bungyjump, eldslukning, dricka Ajax rengöringsmedel eller vad som helst. Hjälp!!!

På onsdag nästa vecka ska jag till en KBT- terapeut……vilken tur!! Nä, nu attan ska jag klara det! Var bara tvungen att skrika av mig lite. Kunde jag sluta röka kan jag klara av det här också, eller hur??????

Trichotillomani är en störning i vilken man medvetet eller omedvetet av olika orsaker plockar bort hår från huvudet, ögonbrynen, fransarna, könet eller andra ställen. Den är inte speciellt känd och kan därför få folk som lider av den att känna sig väldigt ensamma och olyckliga för att de inte kan sluta med beteendet. Ett av de största problemen för klienter som lider av trichtotillomani är alltså ofta det undvikande beteendet som är resultatet av den skam dessa patienter känner eller den sociala fobin som dessa personer utvecklar. Att undvika vård ( såsom tandläkare, gynekolog osv.) kan dessutom orsaka sekundära problem.

Lokal irritation eller lokala hudinfektioner (inklusive ögonproblem ) är andra vanliga problem förutom de kosmetiska problemen av det lokala håravfallet.

Psykologiska komplikationer av TTM är

• Djupa depressioner och ångestsjukdomar (upp till 50% drabbas)
• Fobi/ social fobi/ generaliserat ångestsyndrom (GAD)(30%)
• Ätstörningar (20%)
• Tvångssyndrom OCD (15%)
• Dysmorfofobi BDD (22%)

Det finns kliniska rapporter om samband mellan ADHD och TMM.

En viss typ av TMM innebär att man tuggar på eller äter hår. Ungefär hälften av alla TMM-patienter har något slags stört oralt beteende, exempelvis att dra trådar mellan tänderna eller liknande.

Trichotillomani: man drar ut hårstrån på sig själv i en sådan utsträckning att det leder till synlig hårförlust. Individen upplever en ökande inre spänning innan hon drar loss håstrået. Hon känner lust, tillfredställelse eller lättnad när hon drar loss hårstrået.

Kognitiv beteendeterapi, gestaltterapi eller något SSRI-preparat kan hjälpa.

Principen vid psykoterapeutisk behandling är få patienten att avstå från lustupplevelsen när hon drar loss hårstrået och känna sitt psykiska obehag istället.

Sjukdomen påminner om dem som skär sig med rakblad. Smärtan frisätter signalsubstanser som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.

Läs mer om Trichotillomani här Studie/Uppsats om Trichotillomani

Precis som med allt annat är jag  lite speciell när det gäller mat. Det är antagligen medfött och har lett till en hel del konflikter  här i livet. Kom att tänka på det när jag skrev om mina försvunna potatisskalare.

Jag antar att det beror på mina smaklökar eftersom smaksinnet inte kan acceptera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag  äta det varje dag i resten av mitt liv.

Lunchen består av 300 gr bredbar gräddleverpastej. Till det äter jag smörgåsgurka. En perfekt kombination tillsammans. Det är kanske inte särskilt nyttigt, men det är iallafall bättre än mycket annat.

Mina märkliga matvanor gjorde sig synliga samtidigt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora problem med att föda upp mig.

Man kan  säga att Spagetti och vegetarisk “köttfärssås” byggde den här bloggens skribent.

Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tärningar. Godis ville jag aldrig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska  sent i livet, precis som chips och annat snacks. Det enda jag verkligen gillar i godis- och snacksväg är mörkmörk choklad och riktig lakrits.

Mjölk har jag aldrig lärt mig uppskatta mer än i kaffet. Potatis är världens mest överskattade mat, även om den hjälpt en hel kontinent från svältdöden, så kan jag bara skamset konstatera att  potatis( i alla dess former) irriterar mina kräkreflexer. Förlåt…alla ni som hyllar potatisen och anser att det är ohyfs och tydlig odygdighet att inte äta en komplett måltid med xxxx(köttet, fisken eller fågeln), sås, potatis och grönsaker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fisken eller fågeln) och grönsakerna. Men å andra sidan tycker jag att just det är V Ä L D I G T gott. 

Men för att bli socialt accepterad har jag lärt mig att säga:

-Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett saltkar i munnen på mig. Salt är nämligen en  tillsats som jag också besväras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.

Jag gillar när kyckling smakar kyckling, när gurka smakar gurka och jordgubbarna varierar från beska till sura beroende på hur de vuxit.

För mig är det här inte särskilt konstigt. Jag känner inte till något annat sätt att uppleva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett alltid inneburit någon form av irritation eller konflikt med omvärlden. Somliga ansåg att jag var bortskämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyssnade hon på deras råd och slutade upp med min specialkost, vilket oftast resulterade i att jag förlorade både i vikt och ork för jag vägrade  äta.  Men när jag en dag som sjuåring svimmade struntade hon i alla expertråd och gav mig det jag ville äta.  Man svimmar inte för att man är bortskämd eller uppstudsig. Min olust till en varierad och socialt acceptabel kostcirkel hade förmodligen andra orsaker än trots. För henne blev det viktigare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fortsatte växa än att vår omgivning skulle få tillfredsställelsen att alla barn  följer ett förutsatt mönster. Gud nåde den som inte följer konventionerna vid matbordet!

Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gillar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja grimaserna. När jag lagar mat till familjen så lagar jag verkligen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogillar jag det. Så när jag är ensam hemma njuter jag av mina speciellt utvalda matbitar. Man måste kunna kompromissa!

Nu ska jag äta lunchen, den har ju knappast kallnat och sedan ska jag på ett viktigt möte 14.15 exakt!!!!

För den döde är det väl likgiltigt att kastas omkring i en bil . Det kan knappast göra ont eller orsaka några efterföljande men. Har man dessutom valt att själv donera sin kropp till trafikforskningen så kan väl ingen lägga sig i det….dvs om man inte har några anhöriga som råkar vara en aningen överkänsliga.

Själv mår jag   illa vid tanken på att min avlidna systers kropp skulle utsättas för en sådan hantering. Hur jag än anstränger mig kan jag inte rationalisera bort känslorna som kommer när man föreställer sig hur sönderslagen en kropp(ett kadaver)kan bli i en trafikolycka. Inte ens med en människokropp som i livet varit en främling. Hu….svimfärdig!

Att ta ställning för vad som är etiskt eller ej är svårt. Den döda lider inte, men de efterlevande upplever det kanske som lite väl magstarkt.  Om man nu vill att forskningen ska leda till färre dödsolyckor kanske man borde satsa på trafikvett och lägre hastigheter istället. Eller möjligen på att tillverka tanks för allemansbruk.

Samtidigt kan man idag läsa i SvD om hur de döda hanteras på olika håll i Sverige. Det är sådant man inte vill veta och definitivt en anledning till varför kremering är att föredra. Inte bara med tanke på hanteringen utan också med tanke på miljö och utrymme.

Jag har problem med att man utsätter döda kroppar för våld, som t.ex i krocktester och grävskopemassaker. Men inga problem med att man kremerar kroppar. Visst är det konstigt!??